Vi besökte fritidshuset i helgen. En blixtvisit mellan lördagens ettårskalas och söndagens middag med vänner. Och denna gång handlade det endast om njutning, inget arbete. Ja förutom montering av en gardinvajer eller två men det räknas nästan inte.
Under de vakna timmarna fokuserade vi på matlagning och bastubad med dopp, och så gick vi den vanliga rundan i trädgården och passade på att skörda vårt första knippe rabarber som i veckan ätits i form av paj med vaniljsås.
Jag har alltid varit mer eller mindre intresserad av trädgård och odling. När jag var liten sprang jag dagligen mormors trädgård runt och de minnen jag tydligast bär med mig har ofta att göra med grödor av olika slag.
Jag kommer ihåg det lilla växthuset som värmde gott när höstvinden ven. Potatislandet som var morfars ögonsten och som rensades och vattnades på (vad jag kan minnas) daglig basis. Bärbuskarna som vi hjälpte till att skörda under hösten. De stora skuggande äppelträden under vilka jag och min älskade syster gungade hängmatta i rasande fart. De spaljerade ärterna som utgjorde vårt dagliga snacks mellan kojbyggen och bokstunder..
Och så rabarbern såklart. Den enorma med de gigantiska gröna bladen och de röda stjälkarna. Den som mormor lagade söt ljusrosa rabarberkräm av. Kräm som under andakt åts med vispad grädde ur klassiskt porslin.
Det är vad jag kallar goda minnen från barndomen! Minnen som säkerligen satt sina spår och som bidragit till min förtjusning över allt det som växer. Det som fått även mig att vilja odla delar av min egen mat.
Ja i varje fall rabarber.
/mikaela
1 kommentar:
Jaa.., det är ju precis så man minns och skall minnas tiden som barn. Speciellt upptäkterna i mormors och morfars trädgårds-land är just så ljusrosa som beskrivs.
Trevligt att barnaminnen sitter i och kan omvandlas till praktisk handling vid Sjögången..
Skicka en kommentar